← Avlopp
Avlopp

Fosforn som kommer tillbaka: returströmmar från slamlinjen kan motsvara en tredjedel av belastningen

Fosfor som avskilts kemiskt är inte nödvändigtvis borta. Under syrefria förhållanden i slamlinjen kan järn reduceras och släppa fosforn fri igen, som sedan följer med rejektvattnet tillbaka in i verket. I en fullskaleanläggning motsvarade returströmmarnas fosforbelastning i genomsnitt cirka 35 procent av den inkommande.

returströmmarrejektvattenfosforjärnfällningmassbalans
Närbild på en ventil kopplad till en svart rörledning
Pexels / Markus Winkler

Ett reningsverk mäter vanligtvis vad som kommer in och vad som går ut. Däremellan finns interna strömmar som sällan syns i rapporteringen men som kan vara stora. En av dem är rejektvattnet från slamavvattningen, som går tillbaka in i huvudprocessen. I den fullskaleanläggning som undersöktes i studien bakom den här artikeln motsvarade returströmmarnas fosforbelastning i genomsnitt omkring 35 procent av den inkommande fosforbelastningen. Verket renade alltså en betydande andel av sin fosfor mer än en gång.

Kemin bakom återföringen

Vid kemisk fosforrening doseras järnsalter. Järn i treväxlig form, Fe(III), binder fosfat i svårlösliga föreningar som följer med slammet ut ur vattenlinjen. Så länge miljön är syresatt sitter bindningen.

I slamlinjen ändras förutsättningarna. I rötkammaren och i förtjockning eller lagring råder anaeroba förhållanden — inget syre. Där kan Fe(III) reduceras till tvåvärt järn, Fe(II), som binder fosfat betydligt sämre. Järnföreningarna löses delvis upp och fosforn frigörs till vattenfasen i slammet.

När slammet sedan avvattnas följer den lösta fosforn med rejektvattnet, som pumpas tillbaka till processens början. Där möter den fällningskemikalie igen. Verket doserar alltså kemikalie för att fälla samma fosfor en andra gång.

Varför det är en möjlighet och inte bara ett problem

En koncentrerad, liten och relativt ren delström är i praktiken den bästa plats som finns för att ta ut fosfor. Huvudflödet är stort och utspätt; rejektvattnet är litet och fosforrikt.

Det är därför fyndet pekar i två riktningar samtidigt. Antingen förhindrar man återföringen — genom att styra kemi och förhållanden i slamlinjen så att fosforn stannar bunden. Eller så utnyttjar man den: låter fosforn frigöras medvetet och fångar den i en form som går att sälja, exempelvis som struvit eller vivianit, i stället för att låta den cirkulera runt i anläggningen.

Båda vägarna kräver att man först vet hur stor strömmen är. Ett verk som inte mäter fosfor i rejektvattnet vet inte vilken del av sin kemikaliedosering som går åt till att fälla samma fosfor om och om igen.

Vad det betyder i Sverige

Kemisk fosforrening dominerar i svenska reningsverk, och fällningskemikalier är en betydande återkommande driftkostnad. Om en tredjedel av den fällda fosforn kommer tillbaka innebär det både onödig kemikalieförbrukning och onödig slamproduktion, eftersom varje fällning också bildar kemslam som ska rötas, avvattnas, transporteras och avsättas.

Det finns också en koppling framåt. Det omarbetade avloppsvattendirektivet (EU) 2024/3019 för in krav på resursåtervinning, och rejektvattnet är den ström där återvinning är tekniskt enklast. Ett verk som redan har kartlagt sina interna fosforflöden står bättre rustat när kraven konkretiseras. Bakgrunden finns i artikeln om fosforåtervinning ur avloppsslam.

En praktisk startpunkt är enkel: mät fosfor i rejektvattnet under en period och ställ upp en massbalans över verket. Det kräver ingen investering, bara provtagning och räknande.

Ärliga förbehåll

  • 35 procent är ett värde från en anläggning. Andelen beror på fällningsstrategi, järndos, rötningens utformning, avvattningsteknik och temperatur. Den ska inte antas gälla ett annat verk.
  • Genomsnitt döljer variation. Returströmmar varierar med drift och belastning; ett medelvärde säger lite om topparna, som ofta är det som orsakar problem.
  • Att stoppa återföringen kan kosta annat. Åtgärder som håller fosforn bunden i slamlinjen kan påverka rötningen, biogasproduktionen och slammets avvattningsegenskaper.
  • Återvinning ur rejektvatten kräver anläggning. Struvit- eller vivianitutvinning är en investering med drift, kemikalier och en produkt som måste ha en köpare.
  • Massbalanser är svåra att stänga. Provtagning av slamströmmar är behäftad med osäkerhet, och små fel i flödesmätning ger stora fel i beräknad belastning.

Det viktigaste att ta med sig

  1. Fosfor som fällts med järn kan frigöras igen när Fe(III) reduceras till Fe(II) under anaeroba förhållanden i slamlinjen.
  2. Den frigjorda fosforn följer med rejektvattnet tillbaka till huvudprocessen och fälls en gång till.
  3. I den studerade fullskaleanläggningen motsvarade returströmmarnas fosforbelastning i genomsnitt cirka 35 procent av den inkommande.
  4. Det innebär onödig kemikalieförbrukning och extra kemslam — en dold driftkostnad.
  5. Samma ström är samtidigt den bästa platsen för fosforåtervinning, eftersom den är liten och koncentrerad.
  6. Första steget kräver ingen investering: mät fosforn i rejektvattnet och ställ upp en massbalans.

Källor och vidare läsning

Uppgifterna kontrollerade 3 september 2026. Andelen 35 procent avser den studerade anläggningen och är inte ett generellt svenskt värde.