Att koka ut fosforn: hydrotermisk behandling som väg till vivianit och biokol

Problemet med fosfor i avloppsslam är inte att den saknas — det är att den sitter fast. Fosforn är bunden i mikrobiell biomassa och i kemiska komplex med järn eller aluminium, och för att återvinna den måste man först få loss den. Ett spår är förbränning, där slammet blir aska som fosforn sedan utvinns ur. Ett annat är hydrotermisk behandling: att behandla slammet vått, under tryck och förhöjd temperatur, och lösa ut fosforn kemiskt i stället för att bränna bort allt annat.

Vad processen gör

Hydrotermisk behandling innebär att slammet hettas upp i vattenfas under tryck. Cellstrukturer bryts ned, organiskt material omvandlas, och ämnen som varit bundna frigörs till lösning. Kvar blir en fast fraktion som kallas hydrokol — ett kolrikt material besläktat med biokol men framställt vått.

I den studie artikeln bygger på tillsattes citronsyra som hjälpmedel. Syran binder metalljoner, vilket lösgör fosfat som annars sitter fast i järn- och aluminiumkomplex. Studien beskriver dessutom syran som återvinningsbar i processen, vilket är avgörande för ekonomin — en förbrukningskemikalie i den storleksordningen skulle annars göra metoden orimlig.

Ur den fosforrika lösningen kan fosfor sedan fällas som vivianit, samma järnfosfatmineral som kan bildas i rötkammaren och som går att separera magnetiskt.

Studien rapporterade omkring 70,5 procents fosforfrigörelse och en total fosforvalorisering upp mot 92,5 procent när flera produktfraktioner räknades samman. Den andra siffran är alltså inte samma sak som den första: den räknar in fosfor som stannar i användbar form i andra produkter, inte bara den som utvinns som mineral.

Vad det betyder i Sverige

Sverige har hittills byggt sin fosforåtervinning kring två vägar: kvalitetssäkrat slam till åkermark genom Revaq-certifiering, och monoförbränning med utvinning ur askan, där anläggningen i Helsingborg är flaggskeppet. Båda beskrivs i artikeln om fosforåtervinning ur avloppsslam.

Hydrotermisk behandling är en tredje väg med en egen profil. Den bränner inte bort det organiska materialet utan omvandlar det till hydrokol, vilket i teorin ger både en fosforprodukt och ett kolmaterial. Det svarar mot den vanligaste invändningen mot förbränningsvägen — att markkolet går förlorat.

Aktualiteten kommer från det omarbetade avloppsvattendirektivet (EU) 2024/3019, som för in krav på resursåtervinning, samtidigt som Sveriges egen lagstiftning efter Hållbar slamhantering (SOU 2020:3) fortfarande dröjer. Verk som ska välja slamstrategi gör det alltså i ett läge där kraven är på väg men inte färdiga.

Ärliga förbehåll

• Det är laboratorie- eller pilotnivå. Metoden är inte i drift i svensk fullskala, och de rapporterade siffrorna kommer inte från en kommunal anläggning.
• Två siffror som mäter olika saker. 70,5 procent är fosfor som frigjorts ur slammet; 92,5 procent är en samlad valorisering över flera produktfraktioner. De ska inte läsas som samma prestanda.
• Processen kräver tryck och värme. Det innebär energi, tryckkärl och en anläggningsdel med helt andra säkerhets- och underhållskrav än en rötkammare.
• Hydrokol måste ha en avsättning. Att materialet beskrivs som avgiftat och biotillgängligt räcker inte; det ska också vara tillåtet att använda och gå att sälja.
• PFAS och läkemedelsrester följer inte samma logik som vid förbränning. Monoförbränning förstör dem; en vattenbaserad process gör det inte nödvändigtvis, vilket måste utredas innan produkterna används på mark.

Det viktigaste att ta med sig

1. Hydrotermisk behandling löser ut fosfor ur slam vått, under tryck och värme, i stället för att bränna bort det organiska materialet.
2. Citronsyra binder metalljoner och frigör fosfat ur järn- och aluminiumkomplex; studien beskriver syran som återvinningsbar i processen.
3. Den frigjorda fosforn kan fällas som vivianit, ett järnfosfatmineral som går att separera magnetiskt.
4. Studien rapporterade omkring 70,5 procents fosforfrigörelse och upp mot 92,5 procents samlad valorisering över flera produktfraktioner.
5. Metoden ger även hydrokol, vilket bemöter invändningen att förbränningsvägen förstör markkolet.
6. Förbehållen är skalan, energibehovet, avsättningen för hydrokolet och frågan om föroreningar som förbränning annars förstör.

Källor och vidare läsning

• Cui m.fl., Near-complete phosphorus valorization from sewage sludge: Cost-effective co-production of vivianite and bioavailable detoxified hydrochar via a recyclable citric acid-mediated hydrothermal process, Water Research 302 (2026), 126149 — DOI: 10.1016/j.watres.2026.126149
• EUR-Lex: Direktiv (EU) 2024/3019 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (PDF)
• SOU 2020:3 Hållbar slamhantering — sammanfattning via European Sustainable Phosphorus Platform
• Stockholm Environment Institute: Sludge management at the crossroads in Sweden
• Naturvårdsverket: Genomföra EU:s reviderade avloppsvattendirektiv

Uppgifterna kontrollerade 3 september 2026. Siffrorna kommer från den refererade studien och avser inte fullskalig svensk drift.