Nödreningsverk för latrinslam: vad piloten i Imvepi lärde oss — och varför den skulle behöva 16 gånger större volym i Sverige

I akut humanitär sanitet ligger fokus nästan alltid på det första steget: att snabbt få fram latriner och hindra att avföring hamnar i dricksvattnet. Det som händer sedan — hur slammet i de latrinerna faktiskt tas om hand — har varit betydligt sämre löst. Kolerautbrottet efter jordbävningen på Haiti 2010 är det brutala exemplet. En artikel av Maja Sternbeck och Annika Nordin vid SLU i Tidskriften Vatten nr 2/2026 redovisar driftsättningen av ett mobilt nödreningsverk för fekalt slam i flyktingbosättningen Imvepi i Uganda — och prövar teoretiskt vad samma teknik skulle kräva i ett svenskt kriscenario.

Vad anläggningen är

Enheten kallas FSM ERU — en Emergency Response Unit för hantering av fekalt slam, utvecklad vid BOKU i Wien tillsammans med Österrikiska Röda Korset, som del av Röda Korsets och Röda Halvmånens beredskapsresurser. Tanken är en standardiserad, transportabel och manuellt skötbar anläggning som ska kunna sättas upp där infrastrukturen är svag, och som i full utbyggnad med två linjer ska klara slam från upp till 20 000 personekvivalenter.

Behandlingskedjan består av galler och mottagningstank, fast-vätskeseparation där klarfasen skiljs från det fasta materialet, bufferttank, en satsvis biologisk reaktor (SBR) som är huvudsteget, ytterligare en bufferttank, sandfilter och slutligen klorering. Det fasta materialet går till torkbäddar.

SBR:en körs i cykler: fyllning, omrörning med växlande luftad och oluftad fas, sedimentering och dekantering. Den växlingen är det som gör att nitrifikation, denitrifikation och biologisk nedbrytning av organiskt material kan ske i samma tank.

Vad som hände i Imvepi

Piloten byggdes från mitten av januari 2025 och var i drift från 24 april till 9 juni 2025 — en period på knappt 1,5 månader. Det inkommande slammet kom huvudsakligen från latriner med tät botten, några från slamavskiljare.

Variationen i inkommande slam var enorm, vilket är själva poängen med den här sortens verklighet: COD i genomsnitt 2 197 mg/l med spann 131–7 250, ammoniumkväve i genomsnitt 680 mg/l med spann 96–2 370, och torrsubstans 9,1 g/l med spann 0,9–24. pH låg kring 8,0.

Driftproblemen kom snabbt och var i huvudsak fyra:

Slammet sedimenterade inte. Separationen i det första steget fungerade först när kalk tillsattes motsvarande 2 procent av volymen. Men kalken höjde pH och alkaliniteten, vilket i sin tur ökade behovet av syra för att hålla pH under 8,0 i SBR:en — och tillräckligt med syra gick inte att få tag på i en avlägsen del av Uganda. Kalkningen avbröts den 27 maj.

pH och ammoniak. Nitrifierarna behöver pH kring 7,5–8,0. Vid högre pH ökar andelen fri ammoniak, som hämmar just de bakterier processen är beroende av. Driften siktade därför på högst 150 mg/l ammoniumkväve i reaktorn.

Nitrit och nitrat ansamlades. Denitrifikationen hann inte med. Förklaringen som ges är att andelen lättillgängligt organiskt kol i slammet var låg — vilket sannolikt beror på att slammet var lagrat och delvis nedbrutet, inte färskt.

Stabilitet uppnåddes aldrig. Under de 1,5 månaderna varierade den dagliga TAN-reduktionen mer än 20 procent över en hydraulisk uppehållstid, vilket var studiens kriterium för stabil drift. Nitrit, nitrat och COD minskade delvis, men hur effektiv reaktorn egentligen är gick inte att avgöra.

Två åtgärder pekade framåt: att mata reaktorn med färskt slam strax före sedimentering gynnade denitrifikationen, liksom tillsats av en extern kolkälla.

Vad det betyder i Sverige

Den del av artikeln som är mest relevant här är den teoretiska anpassningen till kallt klimat.

Nitrifikationen är temperaturberoende. Den fungerar optimalt mellan 25 och 36 °C, och under det halveras tillväxthastigheten för nitrifierarna för ungefär varje 7 graders temperatursänkning. Imvepi har ett varmt och stabilt klimat som ligger nära det optimala.

Beräkningen för ett svenskt scenario utgick från färskt fekalt slam, en intern reaktortemperatur på minst 12 °C och krav på fullständig nitrifikation och denitrifikation. Slutsatsen: SBR-volymen skulle behöva vara omkring 16 gånger större än den som användes i Uganda. Volymen kan minskas genom att värma reaktorn, men det kostar energi och utrustning.

Författarna noterar samtidigt en praktisk tröst: i Sverige är stora öppna markytor lätta att hitta, så volymen i sig behöver inte vara begränsningen. Även i större städer skulle anläggningen få plats på en stor parkering eller ett fotbollsfält.

De prövade också anläggningen mot det omarbetade avloppsvattendirektivet (EU) 2024/3019 vad gäller totalkväve och totalfosfor, och räknade på hur mycket aluminium eller järn som skulle krävas för fosforfällning för att klara direktivets krav.

För svensk del hör detta hemma i beredskapsdiskussionen. Vi planerar noga för dricksvatten i kris — nödvatten, reservkraft, beredskapsbrunnar — medan frågan om vad som händer med avloppet när systemet slås ut får betydligt mindre uppmärksamhet. Den här studien är en påminnelse om att den andra halvan av problemet också behöver en plan.

Ärliga förbehåll

• Stabil drift uppnåddes inte. Eftersom processen aldrig stabiliserades går det inte att avgöra hur effektiv SBR:en verkligen är. Slutsatserna handlar om driftsättning och problem, inte om bevisad reningsgrad.
• Piloten var förkortad. Endast en av två linjer byggdes, och perioden var 1,5 månader. Lång drift under varierande belastning saknas.
• Slammet var inte representativt. Det lagrade slammet hade låg andel lättillgängligt organiskt kol, vilket försvårade denitrifikationen. I en verklig kris vore slammet färskare — och processen därmed sannolikt annorlunda.
• 16-gångersberäkningen är teoretisk. Den bygger på antaganden om temperatur, slamegenskaper och reningskrav i ett svenskt scenario, inte på försök i kallt klimat.
• Bara SBR-steget är utvärderat. Hur övriga delar — separation, torkbäddar, sandfilter, klorering, isolering och uppvärmning — skulle fungera i kyla återstår att studera.

Det viktigaste att ta med sig

1. FSM ERU är en transportabel nödanläggning för fekalt slam, utvecklad vid BOKU med Österrikiska Röda Korset, dimensionerad för upp till 20 000 personekvivalenter i full utbyggnad.
2. Behandlingen går via separation, satsvis biologisk reaktor (SBR), sandfilter och klorering, med torkbäddar för det fasta materialet.
3. I Imvepi var problemen dålig sedimentering, högt pH, ansamling av nitrit och nitrat samt låg andel lättillgängligt kol — och stabil drift nåddes inte under 1,5 månader.
4. Kalk förbättrade sedimenteringen men höjde pH, vilket krävde syra som inte gick att få tag på lokalt — ett belysande exempel på att logistik är en processparameter.
5. För ett svenskt kriscenario vid 12 °C beräknas SBR-volymen behöva vara omkring 16 gånger större, eftersom nitrifikationen går långsammare i kyla.
6. Tekniken bedöms ha potential i både varmt och kallt klimat, men kräver anpassning, färskt slam och noggrann driftkontroll för att vara tillförlitlig i en humanitär insats.

Källor och vidare läsning

• Sternbeck, M. & Nordin, A. (2026), Commissioning of an emergency faecal sludge treatment plant in Imvepi, Uganda / Uppstart av nödreningsverk för fekalt slam i Imvepi, Uganda, VATTEN — Tidskrift för vattenvård, 82(2), s. 82–91 — Tidskriften Vatten
• Sternbeck, M. (2025), Commissioning of the emergency faecal sludge treatment plant in Imvepi, Uganda: performance, challenges and cold climate adaptations, examensarbete, SLU — urn.kb.se
• British Red Cross: What are the ERUs?
• Enserink (2011): Cholera Linked to U.N. Forces, But Questions Remain, Science
• EUR-Lex: Direktiv (EU) 2024/3019 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (PDF)
• Nordin (2010): Ammonia Sanitisation of Human Excreta, SLU
• Livsmedelsverket: Beredskap inom dricksvattenförsörjning

Uppgifterna kontrollerade 19 september 2026. Stabil drift uppnåddes inte under pilotperioden, och beräkningen för kallt klimat är teoretisk.