När sjön blir grön: cyanotoxiner, algblomning och kranvattnet

Varje sommar bjuder svenska sjöar och Östersjövikar på samma föreställning: ärtgröna stråk och virvlar av algblomning. De cyanobakterier som ligger bakom — i dagligt tal blågröna alger — är inte bara ett irritationsmoment för badare. Vissa av dem bildar gifter. Och när ett vattenverk tar sitt råvatten ur en blomningsbenägen sjö blir de gifterna en dricksvattenfråga. Sedan 2026 har svenska producenter ett juridiskt bindande värde att förhålla sig till.

Vad det handlar om

Cyanobakterier är uråldriga fotosyntetiserande mikrober som lever naturligt i ytvatten. När näring — särskilt fosfor — värme och lugnt väder sammanfaller, alltså klassiskt svenskt sensommarväder, kan de föröka sig till en massblomning. Vissa stammar bildar cyanotoxiner. Det mest studerade är mikrocystin-LR, som främst angriper levern. Andra är cylindrospermopsin, det snabbverkande nervgiftet anatoxin, saxitoxiner och — specifikt för Östersjön — nodularin.

En detalj är avgörande för vattenberedningen: större delen av toxinet sitter inne i cellerna så länge blomningen lever. Det är både en fördel och en fälla. Intakta celler kan avskiljas mekaniskt, men om cellerna krossas eller oxideras i fel processteg frigörs toxinet ut i vattnet. Därför spelar processens ordningsföljd större roll än något enskilt filter.

Två referenspunkter ramar in hela området:

Vad det betyder i Sverige

Sverige har genomfört kravet via Livsmedelsverkets regler: mikrocystin-LR har sedan 1 januari 2026 ett gräns- och åtgärdsvärde på 1,0 µg/l hos användaren. Det viktiga tillägget är att parametern bara behöver analyseras när råvattentäkten eller beredningen uppvisar blomningspotential, alltså stigande cellhalter av cyanobakterier. Grundvattenverk och rena tillrinningsområden jagar därmed inte ett gift som inte finns där.

Hur vanliga är de här toxinerna i svenska vatten? En studie i Marine Drugs från 2024 undersökte 98 cyanobakterieblomningar från svenska sjöar och Östersjön, insamlade 2016–2017:

• Mikrocystin i 82 procent av blomningarna, varav som fritt löst toxin i 39 procent
• Saxitoxiner i 36 procent
• Cylindrospermopsin i cirka 10 procent och anatoxiner i cirka 6 procent
• Nodularin enbart i bräckta Östersjöprover

Det låter alarmerande tills man skiljer på råvatten i en blomning och färdigt dricksvatten. Toxinerna förekommer ofta i blomningar, men svenska ytvattenverk är byggda för att hantera dem. Livsmedelsverkets egen bedömning är rakt på sak: algtoxiner är inte i dag något större problem för den svenska dricksvattenförsörjningen, men frågan ska hållas under aktiv bevakning. Det är precis den logik som ligger bakom regeln att övervaka först när blomningspotential finns.

Avskiljningen är väl känd. Fungerande barriärer är konstgjord infiltration, granulerat och pulveriserat aktivt kol doserat i råvattnet, ozon, nanofiltrering och omvänd osmos. Många större svenska ytvattenverk kör redan flera av dem. Just konstgjord infiltration är dessutom en av landets mest utbredda naturbaserade beredningsmetoder — åsen som vattenverk. Klorering ensamt är däremot en svag barriär, och kan dessutom spräcka cellerna. Ännu ett skäl att tänka på ordningsföljden.

Ärliga förbehåll

• Gränsvärdet på 1 µg/l gäller specifikt mikrocystin-LR. Det reglerar inte direkt anatoxin, cylindrospermopsin eller saxitoxin, som WHO hanterar separat och med mer provisoriskt underlag.
• Värdet är provisoriskt. WHO markerar det uttryckligen som preliminärt eftersom toxikologiska data fortfarande utvecklas.
• Enskilda brunnar och små anläggningar är den svaga punkten, inte de stora verken. Den som tar ytvatten till en liten anläggning eller egen brunn har all anledning att avstå vid en synlig blomning — och att veta att kokning inte avlägsnar cyanotoxiner.
• Klimatuppvärmning och övergödning trycker risken uppåt över tid, vilket är själva skälet till att EU la in parametern nu snarare än senare.
• Siffrorna 82 och 36 procent är detektionsfrekvenser i blomningar, ofta vid låga halter — inte halter i någons kran.

Det viktigaste att ta med sig

1. Ett gränsvärde på 1,0 µg/l för mikrocystin-LR gäller i svenskt dricksvatten sedan 1 januari 2026, via EU:s dricksvattendirektiv 2020/2184 och Livsmedelsverkets regler.
2. Övervakningen är riskbaserad och krävs bara där råvattentäkten har blomningspotential.
3. En svensk kartläggning från 2024 fann mikrocystin i 82 procent av 98 blomningar — vanligt i råvatten, men väl avskilt av normal beredning.
4. Aktivt kol, ozon, infiltration och membran avskiljer cyanotoxiner. Klorering ensamt gör det inte och kan frigöra toxin ur cellerna.
5. Livsmedelsverkets bedömning: inget större problem i dag för allmän försörjning, men värt att bevaka när klimatet blir varmare.
6. Den verkliga varningen gäller små och enskilda ytvattentäkter: drick inte vatten från en synlig blomning, och kokning hjälper inte.

Källor och vidare läsning

• Livsmedelsverket: Algblomning och cyanobakterier (blågröna alger)
• Livsmedelsverket: Handbok Dricksvattenrisker — cyanotoxiner i dricksvatten (2018)
• Livsmedelsverket Kontrollwiki: Riktvärden och åtgärdsgränser för vissa ämnen
• Livsmedelsverket: Algblomning — så kan dricksvattnet påverkas (egen brunn)
• WHO: Cyanobacterial toxins — microcystins, background document for drinking-water quality (PDF)
• WHO: Microcystins fact sheet, Guidelines for Drinking-water Quality (2022, PDF)
• EUR-Lex: Direktiv (EU) 2020/2184 om kvaliteten på dricksvatten
• Rapp m.fl. (2024): Cyanotoxin Occurrence and Diversity in 98 Cyanobacterial Blooms from Swedish Lakes and the Baltic Sea, Marine Drugs 22(5):199

Uppgifterna kontrollerade 3 september 2026. WHO:s riktvärde för mikrocystin-LR är uttryckligen provisoriskt.