Uran i kranen: Sveriges granitproblem som inte handlar om strålning

Ungefär 1,2 miljoner människor i Sverige dricker varje dag vatten från sin egen brunn, och omkring 700 000 av dem hämtar det ur brunnar borrade i berg. Berggrunden är just problemet: svensk granit och alunskiffer avger naturligt uran till grundvattnet, och i en betydande minoritet av de borrade brunnarna är halterna så höga att Livsmedelsverket säger att något bör göras. Vändningen som de flesta missar är att det här är en njurfråga, inte en strålningsfråga.

Varför uranet hamnar i vattnet

Uran är en naturligt förekommande metall i berggrunden. När mineral långsamt vittrar under marken löses uran ut i grundvattnet, så vatten som stått länge i kontakt med uranrikt berg tar upp en del av det. Sveriges geologi är ovanligt generös här: stora delar av landet vilar på granit, och på platser som Billingen och delar av fjällkedjan på alunskiffer. Båda kan vara uranrika.

Ytvatten och grunda grävda brunnar har normalt låga halter. Det är de djupa, bergborrade brunnarna som koncentrerar uranet.

Hälsoproblemet vid de halter som förekommer i svenska brunnar är kemiskt, inte radiologiskt. Uran är en tungmetall, och dess huvudsakliga dokumenterade effekt är på njurarna — närmare bestämt på de proximala tubuli. Livsmedelsverket är tydligt med att när ett vatten bedöms som tjänligt med anmärkning på grund av uran gäller oron en möjlig påverkan på njurarna, och att det vid dessa halter inte handlar om radioaktivitet. Radon och radium, som ofta förekommer i samma brunnar, är de radiologiska aktörerna; uranet är här en fråga om metalltoxicitet.

Siffrorna som gäller

30 µg/l är dagens åtgärdsgräns i Sverige och motsvarar WHO:s provisoriska riktvärde, som höjdes från 15 till 30 µg/l 2011. Under den nivån kan man dricka vattnet; vid eller över den bör något göras.

SGU:s undersökningar har hittat uran över den äldre nivån 15 µg/l i omkring 17 procent av de borrade brunnarna. Spridningen är stor: från omätbart upp till extrema enskilda värden — en brunn i Stockholms län uppmättes till omkring 445 µg/l, och i Dalarna har värden upp mot 1,3 mg/l rapporterats.

Kommunalt vatten är en annan sak. I SGU:s genomgång av 256 kommunala vattenverk 2003 översteg bara nio, alltså omkring 4 procent, den dåvarande nivån på 15 µg/l. Har du kommunalt vatten är detta i praktiken inte ditt problem.

En EU-notering gör frågan aktuell: det omarbetade dricksvattendirektivet (EU) 2020/2184 lade till uran som obligatorisk parameter vid 30 µg/l, med krav på efterlevnad från 12 januari 2026. Det gäller allmänna anläggningar, inte din enskilda brunn — men det låser fast den siffra Sverige redan använde. Samma direktiv ligger bakom de svenska PFAS-gränsvärdena, som också slog igenom vid årsskiftet.

Vad du bör göra

Har du egen borrad brunn är det här värt ett prov, eftersom uran varken syns, smakar eller luktar — det går inte att upptäcka på något annat sätt.

Ta ett vattenprov. Ett standardpaket för enskild brunn hos ett ackrediterat laboratorium täcker uran tillsammans med de vanliga bergsällskapen: arsenik, radon och fluorid, som enligt SGU är de ämnen som oftast överskrider gränsvärden i svenska borrade brunnar. Livsmedelsverket rekommenderar att en enskild brunn provtas ungefär vart tredje år.

Ligger du på eller över 30 µg/l är standardåtgärderna omvänd osmos vid tappstället eller ett särskilt uranfilter med anjonbyte. Båda säljs allmänt i Sverige och avskiljer löst uran effektivt. Vilken som passar beror på vattenkemin — pH och alkalinitet styr hur uranet föreligger — så välj utifrån din faktiska analys, inte utifrån en standardlösning.

Och glöm inte fritidshuset. Ytterligare omkring en miljon människor använder enskild försörjning säsongsvis. En brunn som används några veckor om året kan vara precis lika uranrik och förtjänar ett prov.

Ärliga förbehåll

• De 17 procenten är ingen nationell dom över alla brunnar. Siffran kommer från brunnar som faktiskt provtagits, och många provtar för att de misstänker något eller bor i ett känt riskområde. Den verkliga andelen bland alla svenska brunnar är genuint osäker.
• Risken är mycket lokal. Uranet följer berggrunden, så två brunnar några kilometer isär kan skilja sig dramatiskt. SGU:s riskkartor visar var uran, radon och arsenik är mer sannolika, men de kan inte säga vad som gäller i just din brunn.
• "Njurar, inte strålning" är en förenkling. Det är rätt ram vid typiska svenska brunnhalter, men samma brunnar bär ofta även radon och radium, som är radiologiska och har egna riktvärden. Ett uranprov friskförklarar inte brunnen från de övriga.
• 30 µg/l är ett riktvärde, inte en stupkant. Det är en försiktighetsnivå, inte en gräns där skada plötsligt uppstår. Att ligga något över är skäl att rena vattnet, inte att få panik.

Det viktigaste att ta med sig

1. Omkring 1,2 miljoner svenskar har enskild brunn; ungefär 700 000 använder bergborrade brunnar, som är de uranbenägna.
2. Åtgärdsgränsen i Sverige, liksom WHO:s och EU:s värde, är 30 µg/l.
3. Uran översteg den äldre nivån 15 µg/l i omkring 17 procent av undersökta borrade brunnar, med enstaka extremvärden upp i hundratals µg/l.
4. Hälsofrågan är kemisk njurtoxicitet, inte strålning — en vanlig och viktig missuppfattning.
5. Kommunalt vatten är i stort sett fritt från problemet; risken sitter i enskilda borrade brunnar.
6. Uran går inte att upptäcka utan laboratorieanalys — provta vart tredje år, tillsammans med arsenik, radon och fluorid, och rena med omvänd osmos eller uranfilter om du ligger över.

Källor och vidare läsning

• Livsmedelsverket: Uran i dricksvatten
• Livsmedelsverket: Tolka ditt vattenanalysresultat
• SGU: Radon, radium och uran i brunnsvatten
• SGU: Brunnsarkivet
• Ödén m.fl.: Uranium theoretical speciation for drinking water from private drilled wells in Sweden, Applied Geochemistry
• EU:s dricksvattendirektiv 2020/2184 (PDF)
• EUR-Lex: Radioaktiva ämnen i dricksvatten — sammanfattning
• WHO: Uranium in Drinking-water

Uppgifterna kontrollerade 19 september 2026. Riktvärdet 30 µg/l är en försiktighetsnivå, inte en gräns där skada uppstår.